Ja, det är lika bra jag skriver om Wanessa nu...
Hennes hovböld var riktigt allvarlig, stora delar av hoven var underminerade, hon skulle ha fått stå på box hela sommaren och trots det hade prognosen inte var särskild god med tanke på hennes allmänna tillstånd (som sagt, hon har - förlåt hade - ju Cushing's vilket egentligen sätter ner alla funktioner i kroppen).
Så det enda rätta var att låta henne gå där och då.
Det var absurt, att stå och välja mellan spruta och bult när man trodde hon skulle få antibiotika. Hur som helst så följde jag med henne medan vi sakta gick ut genom stalldörren (konstigt, men känslan var att jag ledde henne mot något bättre) och medan hon fick två sprutor lugnande.
Den första sprutan tog inte, hon har alltid varit svårsederad men man trodde ju att allmäntillståndet skulle ha ändrat det. Så hon blev lite lagom "lullig" och hade ju dessutom fått smärtstillande så hon stod nöjt och betade. Den andra sprutan tog, och det så plötsligt att hon inte ens hann tugga ur munnen. Sedan lämnade jag över grimskaftet till stallägare Stefan och gick runt stallet och väntade.
Det hade gått helt enligt skolboken, och jag tror att hon hade lite färdkost kvar mellan tänderna på vägen till de evigt gröna ängarna.
Jag tänker mig att hon nu galopperar som i ungdomens dagar, utan att ens sakta farten lite i de tväraste svängar och gör fyr-hovs-sladdar runt alla päronträd däruppe. Däremellan travar hon ut i vattnet så det stänker långt upp på stranden, dricker en stund för att sedan gå och rulla sig i den perfekta rullgropen. Sedan betar hon sida vid sida med Korven, Trumpe, Comet och Beauty, och kanske mamma Mettan står där i närheten också.
Ett varmt och innerligt tack till alla som funnits för oss i våra 15 år tillsammans, ingen glömd men hedersomnämnande till Gunilla, Eva H, Romanique, Anna K, Ingela och Leif, Denise och framförallt Marie och Stefan på Stall Färjholmen. Och självklart mina föräldrar som mot bättre vetande hjälpte mig att köpa en galen häst, och tog henne till sitt hjärta. Samt min sambo Niclas som lastat, burit hö, följt med på dressyrtävlingar och de senaste dagarna torkat tårar.
Och det största tacket av alla vill jag ge till min älskade Wanessa, min sötmule som gett mig så otroligt mycket. Vila inte i frid pälskling utan ha roligt på dina gröna ängar! Jag saknar dig så att jag håller på att gå sönder, men jag vet att du har det bra nu. Vi ses!
Wanessa
22/4 1989 - 7/6 2011