Länge leve facebook

Funktionen "Tidigare statusuppdateringar" är ganska rolig. För ett år sedan var jag förkyld och skrev för första gången om graviditeten i min status. Och nu är jag nog på väg att bli förkyld, och vår fina Mira ska få eget rum.
Undrar vad jag skriver om nästa år? Jag lär väl vara förkyld i alla fall...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Aldrig mer

Får jag smyga mig på dig när du vilar, klia dig försiktigt på rumpan för att sedan få sätta mig vid din hals och bara vara med dig. Älskade Wanessa.

Hon ÄR söt när hon sover

Ibland klagar man nog onödigt mycket, visst är det jobbigt att vara hemma med bebis, man blir ju bunden och en smula livegen... Kissnödig, nej det passar inte bebis just nu, liksom...
Och dessa tidiga morgnar.
Men ändå, när man tassar förbi spjälsängen och världens finaste bebis ligger där och sover så gott, i trygg förvissning om att vi inte låter några monster komma och ta henne, då kan man inte annat än känna kärlek.
Och när hon ler och sträcker sig mot en på morgonen, då spelar det ingen roll att klockan inte ens är sju!

Varför bryr jag mig?

Jag vet att jag tidigare nämnt detta med föräldragruppen, hur bra vänner de andra blivit... (länk) Jag tänker att det spelar ju ingen roll egentligen, att jag har ju mina vänner i stallet och bland hundfolket. Och även om det skulle spela roll så är det ju för sent att försöka ta sig in nu, liksom.

Varför gör det då så ont att inse att de har funnit varandra, att de går på varandras barndop och bröllop och spontan-hälsar-på hos varandra?
Sambon har säkerligen rätt i att jag är väldigt dålig på att visa att jag faktiskt vill vara med, men jag är så rädd att åter igen bli bortvald att jag väljer bort mig själv i förebyggande syfte...

Slutsats: jag är inte bara ensam, jag är ensam och dum i huvudet.

Så där, då var dagens depp avklarad. Nu ska jag surfa runt och nätshoppar och leta efter en vit tunika (till Mira förstås, vad annars!). Och ensam är stark, så det så!

Vad jag önskar för Mira

Jag skulle aldrig kunna bli någon storbloggare, vissa dagar vräker jag ur mig inlägg, sen kan det gå veckor mellan.
Nåväl, de senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med vänner och popularitet. Jag hade en "bästis" fram till att jag var 8 år ungefär. Sedan dess har jag väl haft kompisar, men ingen som varit sådär nära. Med åren har jag blivit mer av en reservkompis eller det berömda femte hjulet... I dagsläget har jag ett antal bekanta men ingen som jag tex kan ringa för en spontanfika eller ett Birsta-besök, eller bara prata bort en stund.
Säkerligen är det mitt eget fel, jag vet inte hur man är en vän. Ta föräldragruppen som exempel, jag har hela tiden stått på sidan av och först nu har jag insett hur bra vänner de andra blivit.

Nå, vad jag ville komma fram till är att jag i alla fall hoppas att jag kan stötta Mira att skaffa vänner, så att hon inte en dag står som en ensam vuxen. Men hur ska jag kunna lära ut något jag inte själv har kunskap om? Som tur är så är Miras pappa en social person, så jag hoppas verkligen att hon kan lära av honom. Jag hoppas att vi om tre år har huset fullt av små kompisar som ringer på dörren och frågar om Mira får komma ut.
Än så länge har hon en av de bästa kompisar en knappt halvårsgammal bebis kan ha:

Dagens lärdom

Man ska aldrig ställa in sig på något, för det blir sällan så.


I flera veckors tid har jag längtat efter att få sovmorgon, och den var utlovad idag. Att få sova tills jag vaknar av mig själv. Nu blev det ju inte så, och trots en hyfsad natt (en matning och somnade om snabbt) har jag sällan varit så trött som när stumpan ville upp 6.20, och hela dagen har jag gått och saknat min sovmorgon.

Hädanefter har jag inga drömmar för egen del.

Grattis på morsdag alla mammor!

Jag hoppas ni blir ordentligt firade med sovmorgon och frukost på sängen!
Min första egna morsdag blir långt ifrån vad jag hade hoppats på, men jag ska försöka fira mig själv litegrann i alla fall.
Ja, jag kanske är löjlig som hänger upp mig på en enda dag, men för mig hade det varit min första sovmorgon på ett halvår, men nu tog sambon istället på sig att jobba extra... Får hoppas jag kan få sovmorgon på min födelsedag i juli istället, bara att bita ihop till dess.

Jag saknar ord...

Det händer ju inte ofta, det vet ni som känner mig... Men läs om de här stackars människorna. Hoppas i alla fall att den lille pojken har det bra...

Att vara, eller inte vara...

Ja, vad är man egentligen..? Läste om en person som irriterade sig på alla som kallar sig "fotograf", och började fundera på när man har "rätt" att kalla sig något.
Vissa saker är ju lätta, läkare blir man väl när man har läkarlegitimation, liksom många andra yrken där man har någon form av certifiering.

Men när är man författare? Idag kan ju alla skriva och ge ut en bok.

Jag är hästägare (mitt namn står i hästens pass på raden "ägare" samt på ett köpekontrakt), men är jag även ryttare när min tid på hästryggen bara är en halvtimme i veckan i genomsnitt?

Jag har haft bilder på framsida och löp på Aftonbladet och Expressen, gör det mig till fotograf? Eller är jag bara en nyfiken jäkel med systemkamera?

Jag jobbar som personlig assistent, kan man säga att jag "är" det nu också trots att jag är föräldraledig?

Hur ofta/långt måste man köra för att få kalla sig bilist?

Kan man vara hur många saker som helst, eller finns det en begränsning? Kan man vara både mamma, matte, hästägare, kattägare, personlig assistent, fotograf, andra generationens invandrare, snåljåp, envis, dotter, sambo, bilist, golf-innehavare, universitetsutbildad, närsynt..?

Jag vet i alla fall att jag är sugen på godis!

Och så vet jag att den här tjejen gör att det allra viktigaste jag är - är mamma.

Mera tankar angående valp med brutet ben

Jag har sett att många kommer in på min blogg via sökfrasen "valp brutet ben", och gick och kikade på vad man mer hittade på den sökningen. Hittade då en diskussion där en uppfödare ansåg att det var riktigt att avliva en valp som brutit benet, då den skulle få gå gipsad i flera veckor.

Dana fick förvisso aldrig något gips (vilket visade sig vara en nackdel försäkringsmässigt) men hade istället bur-arrest i några månader. Låt oss säga att hon satt i bur i två månader. Jag hoppas ju på att hon lever till 10 år, det är alltså 120 månader. Då satt hon i bur i 1.67% av sitt liv... Resten av tiden har hon levt ett fullvärdigt hundliv med lek, bus och massor av spring på smärtfria ben.

Behöver jag säga mer om var jag står i den frågan..?

Hela historian om Danas benbrott finns här.

(H)underbara Dana!

Mira fick sin första vaccination igår och vaknade upp i morse med feber och var inte alls pigg... Så idag har hon haft en jobbig dag, mest sovit och däremellan varit ledsen. Har lagt henne för natten redan (annars brukar hon lägga sig 20.30-21.30 ca) eftersom hon visade tydliga tecken på att bara vilja vila i lugn och ro. Det har varit en jobbig dag för mamman också, så jag tänkte nog göra henne sällskap inom en inte all för lång framtid.

Nåja, det jag ville komma fram till... Dana tar verkligen hand om sin lill-matte, nu när Mira ligger i sängen så har Dana legat i sovrummet och passat henne, hon försöker muntra upp lill-matte när hon gråter genom att pussa henne på fötterna, och lyckas inte det så gråter Dana också.

Det är fantastiskt, en så "skarp" hund (enligt många, 516 poäng på MT) som inte bara är vacker som en dag utan också en fantastisk familjemedlem. Ena dagen går hon ett 1500-meters spår i skogen, nästa dag gräver hon fram föremål under en meter snö, sen åker hon på en utställning och får idel lovord, och däremellan passar hon lill-matte, plockar upp saker som tappas på golvet, värmer mina fötter, motionerar hela flocken, håller ordning på grannarna...

Att se bandet mellan dessa två tjejer är ganska fantastiskt, Mira uppskattar alltid en rottweiler-slick på foten eller en lätt buff i rumpan.

Beslutsångest...

Japp, det har jag. Om 1½ vecka ska Dana ställas på VnKK:s internationella utställning, men frågan är vem som ska ställa henne. Danas "faster" har ju lovat att ställa upp om jag inte kan. Frågan är, kan jag?
Jag vill ju så gärna ställa själv, inte för att jag tror att jag gör det bättre utan för att jag tycker att det är kul, och är lite revanschlysten efter Svenstavik. Men samtidigt så vill jag ju inte förstöra för Dana, genom att kanske inte orka. Det viktigaste är ju att Dana visas på bästa sätt.
Det lutar nog åt att "faster" får ställa, vi vet ju att hon orkar springa!

Danas första utställning. 1 jkl 2 jkk HP
Och stolt matte som ställde hund för första gången!

Titta titta

Mycket läsvärt inlägg av Fredrik Steen

Tråkigheter

Ja, det händer tråkigheter i vårt stall... Läs mer i Sundsvalls tidning.

Den sista händelsen som nämns där tycker jag var lite dåligt förklarad, det var nämligen så att ett ungsto under natten hade hamnat tillsammans med Nessie. Och de har aldrig gått i samma hage förut, så TUR att det var rätt hästar ändå som släpptes ihop, Prinsessan är ranglåg och båda tjejerna är duktiga på hästspråk.

Hade istället han som inte pratar hästspråk varit inblandad, eller två ranghöga ston, eller hingsten blivit flyttade ja då hade det kunna sluta hur illa som helst.

Som tur är så har vi stallägare som gör vad de kan för att hästarna ska ha det bra och vara trygga, så ett antal åtgärder har vidtagits för att det inte ska hända något mer nu.

Kan inte förstå hur någon kan vilja utsätta ett såhär gulligt ufo för fara?!

Rottweiler bet femåring

Jag känner att jag bara måste kommentera detta, nu när det har hänt igen...

Det är självklart fruktansvärt tragiskt för flickan och hennes familj, och jag hoppas att flickan ska klara sig utan ärr.

Vad jag, som rottweilerägare, skulle önska är att någon (SKK? SBK? AFR?) utredde hunden. Det vill säga, var hunden ens en renrasig rottweiler? Registrerad i SKK? Finns MH på hunden och dess föräldrar, hur ser då det ut?

Jag har så fruktansvärt svårt att tro att en rottweiler ur stabila linjer, med en vettig uppfödare och ägare, som har ett bra MH, skulle rusa ut och oprovocerat hugga ett barn sådär.

Men det är klart, nu kommer ännu fler att titta snett på den här tjejen...

Ojsan

Idag skulle vår älskade Ojsan Stumpsson ossetosse-gosse ha fyllt 4 år. Nu blev det ju inte så, då hans njurar lade av och det fanns inget annat att göra än att låta honom flytta till katthimlen.

Det var tråkigt att hans liv blev så kort, men det var ett fartfyllt liv och jag är glad för varje dag vi fick ha honom.

Det finns så många roliga minnen av den katten!

Ett bitterljuvt minne dock är från dagen han flyttade till katthimlen... Ojsans kullsyster Maja finns nämligen på min arbetsplats. Och när jag kom dit den dagen, ledsen förstås, kommer Maja fram till mig efter en liten stund och lämnar av sitt byte - en fågel vid mina fötter. Hon tittar på mig, jamar uppfordrande som för att säga "den är till dig" och går sen. Jag vet inte om fågeln var TILL Oj eller om det var en hälsning FRÅN honom, men hon har varken förr eller senare gjort så. Jag vet i alla fall att det betydde mycket för mig.

Önskar bara att vi hade fått ha honom kvar längre, men som sagt är jag evigt tacksam för det 3½ år vi i alla fall fick med honom!

Allmän torka...

I helgen var vi till Borlänge på rottweilerklubbens årsmötesutställning. Dana skötte sig kanon inne i ringen och jag är faktiskt riktigt nöjd med min egen insats också. Dock hade vi ingenting för det, en slät etta blev det... Trist.

Så som det känns nu kommer det att dröja länge innan Dana syns i utställningsringen igen, hon får fokusera på bevakning med husse och så ska jag ta mig i kragen och träna inför appellstart.

En bild på oss från utställningen blir det i alla fall, tyvärr var det skitkallt så jag är klädd som en michelingubbe...

Som rubriken säger så är det inte bara i fotandet det är torka, det är underbart att Nessie börjar komma igång men i övrigt känns det som att livet just nu mest handlar om att överleva och komma vidare. Så är det ibland, det är bara att bita ihop och tro på att ljuset i tunneln inte är ett tåg.

Linda drömmer om att gifta sig

Japp, jag gillar gänget i "En annan del av Köping", och jag gillar själva konceptet. Det hade varit så lätt att göra ett "skratta åt mongosarna"-program, men vem kan skratta åt Linda som blev deprimerad av sina framtidsutsikter?

Aftonbladet om Linda Hammar

Hur många har ens tänkt på att Linda och hennes gelikar drömmer om samma saker som "vi normala"?

Jag hoppas verkligen och innerligt att Linda en dag får sitt drömbröllop, och jag är helt övertygad om att hon blir en suverän faster! Jag tycker nästan att alla barn skulle få ha en faster, en kusin, en granne som Linda, som kan lära dem att trots våra olika förutsättningar och förmågor så är vi alla lika.