Nåväl, de senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med vänner och popularitet. Jag hade en "bästis" fram till att jag var 8 år ungefär. Sedan dess har jag väl haft kompisar, men ingen som varit sådär nära. Med åren har jag blivit mer av en reservkompis eller det berömda femte hjulet... I dagsläget har jag ett antal bekanta men ingen som jag tex kan ringa för en spontanfika eller ett Birsta-besök, eller bara prata bort en stund.
Säkerligen är det mitt eget fel, jag vet inte hur man är en vän. Ta föräldragruppen som exempel, jag har hela tiden stått på sidan av och först nu har jag insett hur bra vänner de andra blivit.
Nå, vad jag ville komma fram till är att jag i alla fall hoppas att jag kan stötta Mira att skaffa vänner, så att hon inte en dag står som en ensam vuxen. Men hur ska jag kunna lära ut något jag inte själv har kunskap om? Som tur är så är Miras pappa en social person, så jag hoppas verkligen att hon kan lära av honom. Jag hoppas att vi om tre år har huset fullt av små kompisar som ringer på dörren och frågar om Mira får komma ut.
Än så länge har hon en av de bästa kompisar en knappt halvårsgammal bebis kan ha:
Men med en sån bästa vän kommer man långt!!!
SvaraRaderaTänk vad lika vi kan vara när det gäller vänner. Jag har inte heller många som jag kan kalla "vänner".
SvaraRaderaPga tidigare erfarenheter så är jag inte så öppen mot nya människor utan avvaktar hellre för att se vad de är för typer.
Det är inte förrän de senaste åren som jag börjat prata med folk och öppna mig en aning :)
Kom på café och surra lite :)
//Madde (googlekontot bara strular, igen!!!)