Den som följer mig på twitter har nog inte undgått att jag blivit riktigt kär i Rosa. Hon har ju visat sig ha en hel del motor, nu börjar vi ju känna varandra så hon vet att jag tål en hel del hyss, så hon sparar liksom inte på krutet längre. Hon både bockar och försöker övertyga mig om att det är helt okej att galoppera på vägen, om man kan göra det i skrittempo! Men hon är ju så snäll så jag låter henne hållas, jag litar på att hon inte skulle ställa till med en olycka.
Jag rider ju mest ut på henne, men jag tycker vi gör framsteg på banan också. Igår tog vi ett dressyrpass, tyvärr har det hunnit frysa på så det blev skrittjobb bara, men önskemålet från Rosas ägare var att få henne att flytta in vänster bak.
Började med att rida på en liten fyrkant och tog hörnen genom att flytta runt rumpan för innerskänkeln, tyckte det gick fint, snarare så att jag fick leda in vänster fram för att inte få skänkelvikning. Flyttade lite skänkelvikning på hörnlinjerna sedan, även det gick bra men det "gav" liksom ingenting. Så jag gav mig på skolorna, red in på långsidan i öppna, gjorde en volt och fortsatte i sluta. DÄR SATT DEN! Hela den stumma vänstersidan mjuknade, vänster bak trädde in under kroppen och känslan i handen var bara så rätt!
Det är såna stunder man lever för!
I morgon är det dags igen, då blir det frisering och en skogstur! Ska lura med mig Niclas någon dag också så kanske det blir lite bilder på mig och Rosis.
