Att ha en valp med brutet ben

Jag läste om valpar med brutna ben på ett forum jag brukar vara på, och kom på att jag aldrig skrivit något om Danas benbrott...

Här är vår lilla prinsessa, i oskadat skick i sin nya biabädd. Bilden är tagen i slutet av juli 2007, Dana var ca fyra månader.

Bara dagar efter detta var vi ute, Dana sprang lös och busade och hade precis varit på skogs-toaletten. Alla hundägare känner väl till fenomenet "bajs-ryck", det var nog ett sånt hon fick när hon skuttade utför en liten slänt - där hon snubblade och landade med frambenet under kroppen. I samma sekund skrek hon, och när svärmor som var närmast skulle ta tag i henne högg hon i stort sett genom handen med sina valptänder. Kan bara föreställa mig hur ont det måste ha gjort, på Dana alltså (säkert gjorde det ont på svärmor också...).

Detta var på tisdagskvällen, onsdag morgon - efter att ha lyssnat på en gråtande valp hela natten - åkte vi till veterinären med henne, där hon röntgades och bedömdes ha skadat musklerna men inget var brutet.

Men hon hade fruktansvärt ont, trots smärtstillande, och när vi åkte tillbaka på fredagen visade sig inte bara ett utan två brott! Remiss skulle skickas till Strömsholm för operation och vi fick order att inställa oss där på söndag kväll.

Väl nere på Strömsholm fanns ingen remiss, och inte tog de in planerade patienter på söndagar heller. Men vem kan väl motstå en ledsen hundvalp, man lyckades hitta en ledig tid för operation på måndagen, och hon skrevs in på söndagen. Hon har alltid varit en glad och nyfiken hund, så när vi lämnade över kopplet haltade vår fyra månader gamla valp glatt med djursjukvårdaren, nyfiken på vad som väntade runt nästa hörn.

Vi väntade rastlöst på ett hotell i Västerås, en stad som jag efter det tyvärr hyser en väldig avsmak för. Vi fick besked om att hon brutit upp en tillväxtzon i bogen samt slagit lös armbågsspetsen, men att operationen bedömdes ha gått bra och att prognosen var god.

På onsdagen fick vi hämta ut vår tratt- och stygnförsedda valp och bege oss hemåt mot Sundsvall igen.

Hon skulle hållas i så mycket stillhet som möjligt, vilket tyvärr innebar burvistelse. Samt att vi fick bära 17 kg slingrig valp upp och ner för trapporna till tredje våningen, för att kunna ta en snabb rastning på gräsmattan.

Jag vill minnas att första tiden var ordinationen 5 minuter koppelpromenad varje dag.

Jag kan lova att det gick åt många grisöron, märgben, pipleksaker mm under denna tid, för att hålla henne sysselsatt men ändå i stillhet.

Efterhand fick hon börja gå på rehab i Hudiksvall, där närmsta treadmill (gångband i vatten) fanns. En resa på 16 mil tur och retur, detta gjorde vi till en början två gånger i veckan.

Mitt i detta köpte vi dessutom hus, som målades om helt invändigt, medan Dana fick ligga i bilen och kika på sina nya grannar.

I början av november blev hon så friskförklarad, den här bilden är tagen i slutet av november i vår egen trädgård.

Hon har i dagsläget inga men av sina skador, spikarna som sattes in vid operationen sitter kvar och får sitta där. Tyvärr har hon fått pålagringar på bägge armbågarna, vilket med största sannolikhet beror på benbrottet, men det är absolut inget hon besväras av nu, sen vet man ju inte hur det blir när hon blir äldre.