Regnbågsbron får vänta

I julas stod min Wanessa med ena hoven på regnbågsbron som leder till hästarnas himmel. Hon tappade hull och muskler, ögonen rann ständigt, pälsen var glanslös och framförallt så var gnistan borta.

Sedan fick hon sina rosa mirakelpiller, efter en vecka hade ögonen slutat rinna, efter två veckor började innehållet i kraftfodret lägga sig över benknotorna.

Idag har jag ridit på henne! Hon var så förväntansfull inne i stallet att hon inte ens brydde sig om att bita hål i luften när jag drog åt sadelgjorden! Skrittade fram vid hand och sen upp. Så fort jag kortade tyglarna frågade hon om vi skulle trava eller ännu hellre galoppera!

Tog faktiskt några travsteg, men annars jobbade vi i skritt, flytta fram- och bakdel, vinkla bakbenen, forma bålen. Lösgrörande och lite stärkande alltså.

Efter 10 minuter kändes det att hon började bli lite matt, så vi avslutade som vi började.

Det känns som en enorm seger, att få sitta på henne igen! Att hon dessutom är grymt trevlig att rida trots så lång vila, ja, hon är helt enkelt världens bästa häst! Tänk att hon provade regnbågsbron men det var inte dags att gå över den än, jag har väl aldrig varit så glad över att hon ogillar broar!